Video: Linnéa brinner för parainnebandyn

Det behövs eldsjälar inom innebandyn. Människor som engagerar sig lite mer än majoriteten, människor som brinner för att innebandyn ska vara till för alla. Linnéa Thurfjell är en sådan eldsjäl.

Linnéa Thurfjell är ledare för flera lag för personer med funktionsvariationer i FBC Kalmarsund, både springande och i rullstolsinnebandy. När hon på sin utbildning till fritidsledare i Kristinehamn kom i kontakt med parasport och såg vad idrott kan göra för personer med funktionsvariationer visste hon vad hennes kall var.

- Jag bara föll pladask för dem. Kidsen som var där, som lös upp på den där dagen. Det var så himla fantastiskt att se, säger hon och fortsätter:

- När det var dags för praktiken sista året funderade jag på vad som finns i Kalmar. Jag har min familj kvar här. Så jag hade lite tankar på att jag skulle flytta tillbaka, men var inte helt säker. Så hittade jag, efter mycket om och men, en förening som bedriver idrott för funktionsnedsatta och fick ha min praktik hos dem. Och då var det just innebandy som var huvudidrotten i den föreningen.

Det har gått fem år sedan den där praktiken, som fick Linnéa på helt andra framtidstankar än vad som var tänkt. Hon hade i hela sitt liv drömt om att bli polis, men den drömmen bleknade mer och mer ju längre hon arbetade med sin nya målgrupp. I stället har en ny dröm växt fram.

- Att göra parainnebandyn så stark som möjligt. På vilka vis som helst egentligen. Det är en fantastisk värld att vara i. För mig handlar det inte om att de har en funktionsnedsättning. Utan det handlar om de fantastiska individer de är på grund av sin funktionsnedsättning. Det är väldigt roliga och härliga och kärleksfulla människor som vill vara innebandyspelare som vilka som helst, vilket
jag tycker är en självklarhet.

Linnéa har hjälp av andra ledare i lagen, men det är hon som är drivande i vardagsarbetet. Hon lägger minst tio timmar i veckan på det som behöver fixas, helt ideellt. Hon är tränare för fyra lag som har fem träningar i veckan.

Verksamheten har utökat under åren hon har jobbat med det, och visst har det ibland tärt på krafterna. Linnéa blev utbränd under en period, men kom sedan tillbaka. Att hon orkade komma tillbaka kan hon bland annat tacka spelarna för. När hon beskriver att det ”inte finns något härligare” gällande hennes arbete med lagen lyser hon upp. Det syns att hon menar allvar.

- Det spelar ingen roll vad jag har haft för dag. Dålig som bra, jag börjar om på nytt blad när jag ska träffa dem här. Jag tänker alltid "vem vill jag att de ska komma ihåg mig som?” när jag kliver in på planen eller kliver innanför dörrarna. Jag vill alltid vara den bästa versionen av mig själv för att förmedla vidare att det går att bryta mönster och att här kan man vara sig själv.

Vad tror du att ditt engagemang betyder för spelarna?
- Jag hoppas givetvis att det betyder väldigt mycket och det tror jag också i och med att vi växer och växer och vill göra ännu mer saker och starta ännu fler grupper. Det är som min andra familj, brukar jag säga. För mig betyder de allt. Och jag tror också att för vissa kan jag betyda allt tillbaka.

Hur ska man vara som ledare, tycker du?
- Jag tror på det transparenta ledarskapet. Att inte hålla en hög auktoritär fasad utan att man pratar med varandra öppet om saker och ting och peppar varandra hela vägen.

Det här är verkligen Linnéas andra familj. Gör spelarna dumma saker mot varandra pratar de om det. Gör de bra saker är glädjen enorm. Linnéa menar att bandet mellan dem är obrytbart och det märks att hon är mer än bara en ledare. Och efter att ha varit ledare i fem år vet hon exakt hur hon ska agera för att spelarna ska trivas så bra som möjligt.

- Man får individanpassa både övningar och hur man pratar. Det finns både visuella hjälpmedel och teckenspråk. Jag känner dem så pass väl att jag vet hur jag ska nå ut till dem.

Har du lärt dig teckenspråk på grund av spelarna här?
- Ja, jag har läst en kurs. En grundkurs i och för sig, men alla som använder teckenspråk har sitt eget ordförråd. Det är jag och en som tecknar med varandra på träningarna och den kursen gick jag enbart för att kunna kommunicera med honom. Det är helt fantastiskt.

De senaste åren har fler och fler föreningar runtom i Sverige förstått nyttan med att erbjuda verksamhet för spelare med funktionsvariationer. Linnéa själv förklarar syftet så här.

- Det finns väldigt många aspekter varför man ska öppna upp sin verksamhet för dem med funktionsnedsättning. Dels har det stora ekonomiska vinningar för samhället i stort. Man brukar räkna på att samhället sparar cirka trehundratusen per år per individ som regelbundet idrottar som har någon form av funktionsnedsättning, vilket ger extremt stora besparande summor. Men framför allt handlar det om att de är människor precis som alla andra. Jag förstår inte varför de inte skulle få ta del av det fina i idrottsvärlden som vi har. Det är en självklarhet. Det borde vara en självklarhet.

Linnéa har blivit nominerad och vunnit flera stora priser i Sverige på grund av sitt engagemang. Men hon framhäver inte sitt eget arbete när hon blir uppmärksammad, i stället ligger fokus alltid på spelarna och parainnebandyn i stort. Det är det som ska visas upp, menar hon.
Och hennes arbete är helt klart uppskattad av spelarna.

- Hon är snäll, peppar alla, vill att alla ska få spela och gör en glad och positiv. Det är ju så klart en del i att ha glada och positiva ledare som peppar en. Det är en stor del i att man vill komma till träningen. Personer med funktionsvariationer kanske inte alltid har det så lätt här, men hon brinner för att hjälpa dem, säger Matteus Gregow.

- Hon betyder jättemycket för oss alla här. Hon ger aldrig upp. Hon fortsätter att driva på. Hon vill att alla ska fungera på sitt vis och att alla ska ha kul lika mycket. Så alla tycker om henne jättemycket. Det är otroligt mycket kärlek i luften.

Innebandyn behöver eldsjälar som Linnéa. Det arbete hon lägger ner i Kalmarsund hjälper så många människor i deras vardag. Hon älskar, och är älskad. Och hon vet precis vad innebandyn betyder för henne.

- Allt. Det är svårt att utveckla det svaret. Men...det är verkligen... Jag vet inte vad jag skulle göra
om jag inte hade innebandyn.

short_text    Skrivet av Anton Rosenblad 16 april 2019